Jag har lyssnat på tre Sommar idag. Redan. Bra när man åker tåg liksom.
Jag är lättmanövrerad när jag är uttråkad. Tyckte att Paolo Roberto var en riktigt sanningssägare, en vis man. Tyckte att Martin Kellerman va lite sexig i all sin bekräftelsepanik och att Tina Nordström va lite too much, men ändå rätt trevlig.
Inget av detta hade naturligtvis hänt om inte jag suttit på ett iskallt X2000, på väg till byn där tiden står still, uttråkad till max och riktigt, riktigt rädd för vad mitt huvud kommer hitta på under två dygn av tystnad, tickande almogeklockor och orosredogörelser i repris från min mormor...
Snart framme. Osby, ladies and gents - har ni hört talas om det? Om inte kan jag meddela att det är en lite stad på ca 10.000 invånare, mest känd för leksaksfabriken BRIO och med en invånarmedelålder på 75 år. Det finns ett Ica, ett Konsum, ett apotek, ett bolag och en garnaffär. Har jag riktig tur finns det nån kläd- eller skoaffär som inte hunnit konka. Men troligtvis inte.
Det är inte alls en dålig liten stad, det är det inte. Den är bara olidligt... liten. Speciellt för en sån som mig. Som knarkar socialt liv och stimulan. Som shoppar bort ångest och umgås fram livslust.
Fokus: överleva fram tills Rugby anländer på måndag. Rusta mig med tålamod nu alltså. För min skull. Och för lilla mormors.
